When life was good ..
Det var bara vi, det fanns ingen han, hon eller den. Det var
bara vi, vi tre. Ödet var nog redan bestämt men det visste vi
inte då. Det skulle höras en fruktansvärd smäll som skulle eka
högt genom gatorna. Det skulle också höras ett fruktansvärt skrik
av förtvivlan, smärta och rädsla och det skulle förstöra någon eller
någras skönhetssömn. Det skulle trängas in i många människors öron
och det skulle stanna där tills minnet svek dom. Föräldrar skulle
väckas och få höra om såren som inte gick att läka, om deras barn
som dom längre inte kunde vårda och sätta ett figurmärkt plåster på.
Att några alltså ingen han, hon eller den utan en vi, skulle begravas
vid en sjö med sitt namn ingraverat med guld på en sten, visste vi inte.
Där vi alla skulle komma och sörja våran älskade vän och förtvivlat
önska att det aldrig hade hänt. Men det visste vi inte då för innan vi skulle
krossa en mammas hjärta hörde vi bara musiken dunka i våra öron och
vi kunde känna stanke
n av alkohol. Det stank ifrån oss allihopa, gammal alkohlist
trots att vi fortfarande sprang med barns ben. Det kanske var lite för mycket
alkohol den kvällen, men det visste vi inte.
Som om någonting firades, kanske en avskedsfest som egentligen var
ett farväl. Men ändå så stank denna fest, denna lycka. Men trots denna
stank hade vi olika lukter från olika hem där dom som älskade oss väntade,
men en av oss kom aldrig hem ditt igen. Vi var alla vänner och vi alla litade
och respekterade varandra, vi hade en lycka, en lycka som vi aldrig skulle få
uppleva igen. En glimt i ögat som skulle förvandlas till en tår. Med en doft av
alkohol och en lycklig känsla av odödlighet och tillit satte dom tre oss i ett fordon
som skulle förra oss hem, trots att våra munnar stank av alkohol och våra ögon
endast var halv öppna skrek dom tre för den stunden av lycka och glädje.
Det var det enklaste men inte det bästa sättet att komma hem till
våra kärleksdoftande hem. Det gick inte så fort, att någonting skulle
kunna hända var ingenting vi hade tankarna på. En samhörighet skulle
förstöras. Men det visste vi inte då. Att det skulle hända vid nästa kurva visste
dom tre inte heller. Det var en vänskap ingen kunde beskriva, en känsla som
kanske inte alla känt. En smäll skulle snart höras, det var inte så långt kvar.
Det brutala skriket skulle snart höras. Den bestämda tid punkten skulle snart
inträffa och när kurvan visade sin verklighet och en smäll hade hörts och ett skrik
hade ekat och världen var alldeles knäpp tyst skulle ett dött barn ligga på vägen
som inte längre kunde läkas.
Författare, Frida <3
Kommentarer
Trackback
