Det var bara vi, det fanns ingen han, hon eller den. Det var bara vi, vi tre. Ödet var nog redan bestämt men det visste vi inte då. Det skulle höras en fruktansvärd smäll som skulle eka högt genom gatorna. Det skulle också höras ett fruktansvärt skrik av förtvivlan, smärta och rädsla och det skulle förstöra någon eller någras skönhetssömn. Det skulle trängas in i många människors öron och det skulle stanna där tills minnet svek dom. Föräldrar skulle väckas och få höra om såren som inte gick att läka, om deras barn som dom längre inte kunde vårda och sätta ett figurmärkt plåster på. Att några alltså ingen han, hon eller den utan en vi, skulle begravas vid en sjö med sitt namn ingraverat med guld på en sten, visste vi inte. Där vi alla skulle komma och sörja våran älskade vän och förtvivlat önska att det aldrig hade hänt. Men det visste vi inte då för innan vi skulle krossa en mammas hjärta hörde vi bara musiken dunka i våra öron och vi kunde känna stanken av alkohol. Det stank ifrån oss allihopa, gammal alkohlist trots att vi fortfarande sprang med barns ben. Det kanske var lite för mycket alkohol den kvällen, men det visste vi inte. Som om någonting firades, kanske en avskedsfest som egentligen var ett farväl. Men ändå så stank denna fest, denna lycka. Men trots denna stank hade vi olika lukter från olika hem där dom som älskade oss väntade, men en av oss kom aldrig hem ditt igen. Vi var alla vänner och vi alla litade och respekterade varandra, vi hade en lycka, en lycka som vi aldrig skulle få uppleva igen. En glimt i ögat som skulle förvandlas till en tår. Med en doft av alkohol och en lycklig känsla av odödlighet och tillit satte dom tre oss i ett fordon som skulle förra oss hem, trots att våra munnar stank av alkohol och våra ögon endast var halv öppna skrek dom tre för den stunden av lycka och glädje. Det var det enklaste men inte det bästa sättet att komma hem till våra kärleksdoftande hem. Det gick inte så fort, att någonting skulle kunna hända var ingenting vi hade tankarna på. En samhörighet skulle förstöras. Men det visste vi inte då. Att det skulle hända vid nästa kurva visste dom tre inte heller. Det var en vänskap ingen kunde beskriva, en känsla som kanske inte alla känt. En smäll skulle snart höras, det var inte så långt kvar. Det brutala skriket skulle snart höras. Den bestämda tid punkten skulle snart inträffa och när kurvan visade sin verklighet och en smäll hade hörts och ett skrik hade ekat och världen var alldeles knäpp tyst skulle ett dött barn ligga på vägen som inte längre kunde läkas.